Det var en gång en man, så butter och arg att han aldrig tyckte att hans fru gjorde något rätt i huset. Så en kväll, under höslagningstiden, kom han hem, skällde och svor, visade tänderna och gjorde ett stort rabalder.

”Kära vän, var inte så arg; det finns en bra man”, sa hans vän; ”i morgon ska vi byta arbete. Jag går ut med gräsklipparna och klipper gräset, och du får sköta huset hemma.”

Ja! Maken tyckte att det skulle gå bra. Han var helt villig, sa han.

Så tidigt nästa morgon tog hans goding en lie över hennes hals och gick ut på höfältet med slåttermaskinerna och började klippa gräs; men mannen skulle sköta huset och göra arbetet hemma.

Först ville han kärna smöret, men när han hade kärnat en stund blev han törstig och gick ner till källaren för att tappning av en tunna öl. Så just när han hade knackat i pluggen och höll på att sätta tappkranen i tunnan hörde han grisen komma in i köket ovanför. Sedan sprang han uppför källartrappan med tappkranen i handen så fort han kunde för att se efter grisen, så att den inte skulle rubba kärnan; men när han reste sig och såg att grisen redan hade vält kärnan och stod där, springande och grymtande bland grädden som rann över hela golvet, blev han så vild av raseri att han helt glömde öltunnan och sprang mot grisen så hårt han kunde. Han fångade den också, precis när den sprang ut genom dörren, och gav den en sådan spark att grisen låg död på platsen. Plötsligt kom han ihåg att han hade tappkranen i handen; men när han kom ner till källaren hade varenda droppe öl runnit ut ur tunnan.

Sedan gick han in i mejeriet och fann tillräckligt med grädde kvar för att fylla kärnan igen, och så började han kärna, för smör måste de ha till middagen. När han hade kärnat lite kom han ihåg att deras mjölkko fortfarande var instängd i ladugården och inte hade fått en bit att äta eller en droppe att dricka hela morgonen, trots att solen stod högt. Plötsligt tänkte han att det var för långt att ta ner henne till ängen, så han skulle bara få upp henne på hustaket – för huset, måste du veta, var täckt med torv, och en fin grässkörd växte där. Nu låg huset tätt intill en brant sluttning, och han tänkte att om han lade en planka över halmtaket på baksidan skulle han lätt få upp kon.

Men han kunde ändå inte lämna kärnan, för där kröp hans lilla bebis omkring på golvet, och ”om jag lämnar den”, tänkte han, ”kan barnet säkert vända upp och ner den.” Så tog han kärnan på ryggen och gick ut med den; men sedan tänkte han att det var bäst att först vattna kon innan han vred ut henne på halmtaket; så han tog upp en hink för att hämta vatten ur brunnen; men när han böjde sig ner vid brunnens rand rann all grädden ut ur kärnan över hans axlar och så ner i brunnen.

Nu var det snart middagsdags, och han hade inte ens fått smöret än; så han tänkte att det var bäst att koka gröten, fyllde grytan med vatten och hängde den över elden. När han hade gjort det tänkte han att kon kanske skulle ramla av halmtaket och bryta benen eller nacken. Så han gick upp på huset för att binda henne. Ena änden av repet fäste han vid kons hals och den andra lät han glida ner genom skorstenen och knöt runt sitt eget lår; och han var tvungen att skynda sig, för vattnet började nu koka i grytan, och han var fortfarande tvungen att mala havregrynen.

Så började han gnaga; men medan han höll på föll kon ändå ner från hustaket, och när hon föll drog hon mannen upp genom skorstenen i repet. Där stod han fast; och kon hängde halvvägs ner längs väggen och svängde mellan himmel och jord, för hon kunde varken komma ner eller upp.

Och nu hade den goda väntat sju längder och sju bredder på att hennes man skulle komma och ropa hem dem på middag; men aldrig ett enda besök fick de. Till slut tyckte hon att hon hade väntat tillräckligt länge och gick hem. Men när hon kom dit och såg kon hänga på ett så fult ställe, sprang hon upp och högg repet itu med sin lie. Men medan hon gjorde detta kom hennes man ner ur skorstenen; och när hans gamla dam kom in i köket, fann hon honom där stående på huvudet i grötgrytan.