Kråkan flög mot norr och kraxade medan hon flög: ”Låt Hela behålla vad hon har. Låt Hela behålla vad hon har.” Den kråkan var häxan Thaukt förvandlad, och häxan Thaukt var Loke.

Han flög norrut och kom till Jötunheims ödemarker. Som en kråka bodde han där och gömde sig för gudarnas vrede. Han berättade för jättarna att tiden var inne för dem att bygga skeppet Naglfar, skeppet som skulle byggas av döda mäns spikar, och som skulle segla till Asgård på Ragnaröksdagen med jätten Hrymer som styrare. Och lyssnande till vad han sa började jättarna där och då bygga Naglfar, skeppet som gudar och människor önskade skulle förbli obyggt länge.

Då flög Loke, trött på Jötunheims ödemarker, till den brinnande södern. Som en ödla bodde han bland Muspelheims klippor, och han fick Eldjättarna att glädjas när han berättade för dem om förlusten av Freys svärd och Tyrs högra hand.

Men ändå fanns det i Asgård en som grät över Loke – Siguna, hans hustru. Trots att han hade lämnat henne och visat sitt hat mot henne, grät Siguna över sin onde make.

Han lämnade Muspelheim liksom han hade lämnat Jötunheim och kom att leva i människornas värld. Han visste att han nu hade kommit till en plats där gudarnas vrede kunde finna honom, och därför gjorde han upp planer för att alltid vara redo att fly. Han hade kommit till floden där han för evigheter sedan hade dödat uttern som var trollkarlens son, och på just den klippa där uttern hade ätit laxen på sin dödsdag byggde Loke sitt hus. Han gjorde fyra dörrar till det så att han kunde se i alla riktningar. Och den kraft han behöll för sig själv var kraften att förvandla sig till en lax.

Ofta simmade han i floden, likt en lax. Men även fiskarna som simmade bredvid honom hatade Loke. Av lin och garn vävde han ett nät så att människorna skulle kunna dra upp dem ur vattnet.

Gudarnas vrede mot Loke försvann inte. Det var han som, i egenskap av Thaukt, häxan, hade gett Hela makten att hålla Balder olöst. Det var han som hade gett Hödur mistelkvisten som hade berövat Balder livet. Tom var Asgård nu när Balder inte längre levde i Fredsstaden, och asarnas och vanernas sinnen blev stränga och dystra av tankar på de hemska saker som var uppställda mot dem. Oden i sin sal i Valhall tänkte bara på hur han kunde föra hjältar till sig för att hjälpa honom att försvara Asgård.

Gudarna sökte igenom världen och fann äntligen platsen där Loke hade bosatt sig. Han vävde nät för att fånga fisk när han såg dem komma från fyra håll. Han kastade nätet i elden så att det brann upp, och han hoppade ner i floden och förvandlade sig till en lax. När gudarna kom in i hans boning fann de bara den utbrända elden.

Men det fanns en bland dem som förstod allt han såg. I askan fanns spåren av det brända nätet och han visste att det var spåren av något att fånga fisk med. Och av märkena i askan gjorde han ett nät som var likadant som det Loke hade bränt.

Med den i sina händer gick gudarna nerför floden och drog nätet genom vattnet. Loke blev förskräckt när han upptäckte att det han själv vävt hade riktats mot honom. Han låg mellan två stenar på flodens botten, och nätet gick över honom.

Men gudarna visste att nätet hade nuddat något på botten. De fäste vikter på det och drog nätet genom floden igen. Loke visste att han kanske inte skulle undkomma det den här gången och han steg upp i vattnet och simmade mot havet. Gudarna fick syn på honom när han hoppade över ett vattenfall. De följde honom och släpade efter nätet. Tor vadade bakom, redo att gripa honom om han vände om.

Loke kom ut vid flodens mynning, och se! Där svävade en stor örn över havets vågor, redo att kasta sig ner på fiskarna. Han vände tillbaka i floden. Han gjorde ett språng som förde honom över nätet som gudarna drog efter sig. Men Tor var bakom nätet och fångade laxen i sina kraftfulla händer, och han höll honom kvar under hela den kamp som Loke kämpade med. Ingen fisk hade någonsin kämpat så förut. Loke fick sig loss, utom sin stjärt, men Tor höll fast i stjärten och förde honom in bland klipporna och tvingade honom att anta sin rätta skepnad.

Han var i händerna på dem vars vrede var stark mot honom. De förde honom till en grotta och band honom vid tre vassa klippor. Med rep gjorda av vargsenor band de honom, och de förvandlade repen till järnband. Där skulle de ha lämnat Loke bunden och hjälplös. Men Skadi, med sitt våldsamma jätteblod, var inte nöjd med att han skulle lämnas oplågad. Hon fann en orm som hade dödligt gift och hon hängde ormen ovanför Lokes huvud. Giftdropparna föll på honom och gav honom ångest droppe för droppe, minut för minut. Så fortsatte Lokes tortyr.

Men Siguna, med det medlidsamma hjärtat, kom till hans lättnad. Hon förvisade sig från Asgård och uthärdade mörkret och grottans kyla för att kunna ta bort lite av plågan från honom som var hennes make. Över Loke stod Siguna och höll i sina händer en bägare i vilken ormens gift föll, och skonade honom därmed från hela ångesten. Då och då var Siguna tvungen att vika åt sidan för att hälla ut den rinnande bägaren, och då föll giftdropparna över Loke och han skrek av ångest och vred sig i sina bojor. Det var då som människorna kände jorden skälva. Där i sina bojor stannade Loke tills Ragnarök, Gudarnas skymning, anlände.