Tommy Grimes var ibland en duktig pojke, och ibland en elak pojke; och när han var en elak pojke, var han en väldigt elak pojke. Nu brukade hans mamma säga till honom: ”Tommy, Tommy, var en duktig pojke och gå inte ut från gatan, annars tar herr Miacca dig.” Men ändå, när han var en elak pojke, gick han ut från gatan; och en dag, mycket riktigt, hade han knappt hunnit runt hörnet, förrän herr Miacca fångade honom och stoppade honom upp och ner i en påse och tog honom hem till sig.

När herr Miacca fick in Tommy drog han upp honom ur påsen och satte ner honom, och kände på hans armar och ben. ”Du är ganska tuff”, sa han; ”men du är allt jag har till kvällsmat, och du kommer inte att smaka illa kokt. Men herregud, jag har glömt örterna, och det är bittert att smaka utan örter. Sally! Här säger jag, Sally!” och han kallade på fru Miacca.

Så kom fru Miacca ut ur ett annat rum och frågade: ”Vad vill du, min kära?”

”Åh, här är en liten pojke till kvällsmat”, sa herr Miacca, ”och jag har glömt örterna. Se upp för honom, medan jag går och hämtar dem.”

”Okej, min älskling”, säger fru Miacca, och iväg går han.

Sedan sa Tommy Grimes till fru Miacca: ”Bjuder herr Miacca alltid på små pojkar till kvällsmat?”

”Mestadels, min kära”, sa fru Miacca, ”om små pojkar är tillräckligt dåliga och kommer i hans väg.”

”Och har ni inget annat än pojkött? Ingen pudding?” frågade
Tommy.
”Åh, jag älskar pudding”, säger fru Miacca. ”Men det är inte ofta någon som jag får pudding.”

”Min mamma gör en pudding just idag”, sa Tommy Grimes, ”och jag är säker på att hon skulle ge dig lite om jag frågar henne. Ska jag springa och hämta lite?”

”Det där är en omtänksam pojke”, sa fru Miacca, ”dröj bara inte länge och se till att vara tillbaka till kvällsmaten.”

Så iväg Tommy pelters, och mycket glad att han var över att komma undan så billigt; och under många långa dagar var han så bra som det bara kunde vara, och gick aldrig runt hörnet. Men han kunde inte alltid vara bra; och en dag gick han runt hörnet, och som tur var hade han knappt hunnit runt det förrän herr Miacca grep tag i honom, stoppade honom i sin väska och tog honom hem.

När han hade fått honom dit, släppte herr Miacca av honom; och när han såg honom sa han: ”Åh, du är den ynglingen som lät mig och min fru göra det där sjaskiga tricket, att lämna oss utan kvällsmat. Nå, du ska inte göra om det. Jag ska vaka över dig själv. Här, gå in under soffan, så ska jag sätta mig på den och se grytan koka åt dig.”

Så stackars Tommy Grimes var tvungen att krypa in under soffan, och herr Miacca satte sig på den och väntade på att grytan skulle koka. Och de väntade, och de väntade, men grytan kokade fortfarande inte, förrän herr Miacca till slut tröttnade på att vänta, och han sa: "Här, du där nere, jag tänker inte vänta längre; sträck ut ditt ben, så ska jag hindra dig från att lura oss."

Så Tommy stack ut ett ben, och herr Miacca hämtade en hackare, högg av det och stoppade det i grytan.

Plötsligt ropar han: ”Sally, min kära, Sally!” och ingen svarade. Så han gick in i nästa rum för att leta efter fru Miacca, och medan han var där kröp Tommy fram under soffan och sprang ut genom dörren. För det var ett soffben som han hade ställt ut.

Så sprang Tommy Grimes hem, och han gick aldrig runt hörnet igen förrän han var gammal nog att gå ensam.