Det var en gång en bonde som hette Ivan, och han hade en hustru som hette Marie. De skulle ha varit mycket lyckliga om det inte vore för en sak: de hade inga barn att leka med, och eftersom de nu var gamla människor tyckte de inte att det alls kompenserade dem för att de hade egna barn att se på dem.

En vinter, som ingen levande någonsin kommer att glömma, låg snön så djup att den nådde till och med den längste man till knäna. När all snö hade fallit och solen sken igen, sprang barnen ut på gatan för att leka, och den gamle mannen och hans fru satte sig vid deras fönster och tittade på dem. Barnen gjorde först en sorts liten terrass och stampade den hårt och fast, och sedan började de göra en snökvinna. Ivan och Marie tittade på dem, medan de funderade på många saker.

Plötsligt ljusnade Ivans ansikte, och han tittade på sin fru och sade: ”Fru, varför skulle vi inte också göra en snökvinna?”

”Varför inte?” svarade Marie, som råkade vara på mycket gott humör; ”det kanske roar oss lite. Men det är ingen idé att skapa en kvinna. Låt oss göra ett litet snöbarn och låtsas att det är ett levande.”

'Ja, låt oss göra det', sa Ivan, och han tog ner sin mössa och gick ut i trädgården med sin gamla fru.

Sedan började de två arbeta med all sin kraft för att göra en docka av snön. De formade en liten kropp och två små händer och två små fötter. Ovanpå allt lade de en snöboll, som huvudet skulle vara av.

”Vad i all världen håller du på med?” frågade en förbipasserande.

'Kan du inte gissa?' svarade Ivan.

'Gör ett snöbarn', svarade Marie.

De hade färdigställt näsan och hakan. Två hål lämnades kvar för ögonen, och Ivan formade försiktigt ut munnen. Knappt hade han gjort det förrän han kände en varm andedräkt mot sin kind. Han ryckte till förvånat och tittade – och se! barnets ögon mötte hans, och dess läppar, som var röda som hallon, log mot honom!

'Vad är det?' ropade Ivan och korsade sig. 'Är jag galen, eller är saken förtrollad?'

Snöbarnet böjde sitt huvud som om det verkligen hade varit levande. Det rörde sina små armar och ben i snön som låg runt det, precis som de levande barnen gjorde sina.

'Ah! Ivan, Ivan', utropade Marie, darrande av glädje, 'himlen har äntligen sänt oss ett barn!' Och hon kastade sig över Snöflinga (för det var snöbarnets namn) och höljde henne med kyssar. Och den lösa snön föll bort från Snöflinga som ett äggskal gör från ett ägg, och det var en liten flicka som Marie höll i sina armar.

'Åh! min älskade Snöflinga!' ropade den gamla kvinnan och ledde henne in i stugan.

Och Snöflinga växte snabbt; varje timme såväl som varje dag gjorde skillnad, och varje dag blev hon vackrare och vackrare. Det gamla paret visste knappt hur de skulle hålla sig tillbaka för glädje och tänkte inte på något annat. Stugan var alltid full av bybarn, för de roade Snöflinga, och det fanns ingenting i världen de inte skulle ha gjort för att roa henne. Hon var deras docka, och de uppfann ständigt nya klänningar åt henne och lärde henne sånger eller lekte med henne. Ingen visste hur smart hon var! Hon lade märke till allt och kunde lära sig en läxa på ett ögonblick. Vem som helst skulle ha tagit henne för minst tretton! Och dessutom var hon så god och lydig; och så vacker också! Hennes hud var vit som snö, hennes ögon blå som förgätmigej, och hennes hår var långt och gyllene. Endast hennes kinder var färglösa, utan var lika ljusa som hennes panna.

Så fortsatte vintern, tills vårsolen äntligen steg högre på himlen och började värma jorden. Gräset växte grönt på fälten, och högt uppe i luften hördes lärkorna sjunga. Byflickorna möttes och dansade i ring och sjöng: "Vackra vår, hur kom du hit? Hur kom du hit? Kom du på en plog, eller var det en harv?" Bara Snöflinga satt alldeles stilla vid stugans fönster.

”Vad är det som är fel, kära barn?” frågade Marie. ”Varför är du så ledsen? Är du sjuk? Eller har de behandlat dig ovänligt?”

”Nej”, svarade Snöflinga, ”det är ingenting, mamma; ingen har skadat mig; jag mår bra.”

Vårsolen hade jagat bort den sista snön från sitt gömställe under häckarna; fälten var fulla av blommor; näktergalar sjöng i träden, och hela världen var glad. Men ju gladare fåglarna växte och blommorna, desto sorgsnare blev Snöflingan. Hon gömde sig för sina lekkamrater och kröp ihop sig där skuggorna var som djupast, som en lilja bland dess löv. Hennes enda nöje var att ligga bland de gröna pilträden nära någon glittrande bäck. Bara i gryningen och i skymningen verkade hon lycklig. När en stor storm bröt ut och jorden var vit av hagel, blev hon ljus och glad som den gamla snöflingan; men när molnen drog bort och haglet smälte under solen, brast Snöflingan i tårar och grät som en syster skulle gråta över sin bror.

Våren gick, och det var afton för Sankt Johannes, eller midsommardagen. Detta var årets största högtid, då de unga flickorna möttes i skogen för att dansa och leka. De gick för att hämta Snöflinga och sa till Marie: "Låt henne komma och dansa med oss."

Men Marie var rädd; hon kunde inte säga varför, bara det att hon inte orkade med att barnet skulle gå. Snöflinga ville inte heller gå, men de hade ingen ursäkt redo. Så Marie kysste flickan och sa: "Gå, min Snöflinga, och var glad med dina vänner, och ni, kära barn, var rädd om henne. Ni vet att hon är mitt ögons ljus för mig."

"Åh, vi ska ta hand om henne", ropade flickorna glatt, och de sprang iväg till skogen. Där bar de kransar, samlade näsdukar och sjöng sånger, en del sorgliga, en del glada. Och vad de än gjorde gjorde Snöflingan också.

När solen gick ner tände de en eld av torrt gräs och ställde sig i rad, med Snöflinga sist av alla. "Nu, se oss", sa de, "och spring precis som vi gör."

Och de började alla sjunga och hoppa, en efter en, över elden.

Plötsligt, tätt bakom dem, hörde de en suck, sedan ett stön. 'Ah!' De vände sig hastigt om och tittade på varandra. Det fanns ingenting. De tittade igen. Var var Snöflinga? Hon har gömt sig för skojs skull, tänkte de, och letade efter henne överallt. 'Snöflinga! Snöflinga!' Men det kom inget svar. 'Var kan hon vara? Åh, hon måste ha gått hem.' De återvände till byn, men där fanns ingen Snöflinga.

I dagar efter det sökte de henne överallt. De undersökte varje buske och varje häck, men där fanns ingen Snöflinga. Och långt efter att alla andra hade gett upp hoppet vandrade Ivan och Marie genom skogen och ropade "Snöflinga, min duva, kom tillbaka, kom tillbaka!" Och ibland trodde de att de hörde ett rop, men det var aldrig Snöflingans röst.

Och vad hade hänt med henne? Hade ett vilddjur gripit tag i henne och släpat henne in i sin lya i skogen? Hade någon fågel fört bort henne över det vida blå havet?

Nej, inget odjur hade rört henne, ingen fågel hade burit henne bort. Med den första flammande fläkten som svepte över henne när hon sprang med sina vänner hade Snöflingan smält bort, och ett litet mjukt dis som svävade uppåt var allt som återstod av henne.