Hararna var så förföljda av de andra djuren att de inte visste vart de skulle ta vägen. Så fort de såg ett enda djur närma sig dem brukade de springa iväg. En dag såg de en flock vilda hästar rusa omkring, och i panik sprang alla hararna iväg till en sjö i närheten, fast beslutna att dränka sig själva hellre än att leva i ett sådant ständigt tillstånd av rädsla. Men precis när de kom nära sjöns strand sprang en flock grodor, skrämda i sin tur av hararnas närmande, iväg och hoppade i vattnet.

”Sannerligen”, sa en av hararna, ”saker och ting är inte så illa som de verkar: Det finns alltid någon som har det värre än du själv.”