Det var en gång en man som gick in i skogen för att samla ved och såg en orm krossad under en stor sten. Han lyfte stenen lite med skaftet på sin yxa och ormen kröp ut. När den var fri sa den till mannen: "Jag ska äta dig." Mannen svarade: "Låt oss först höra någons dom, och om jag blir dömd, då ska du äta mig." Den första de mötte var en häst tunn som en käpp, bunden vid en ek. Han hade ätit löven så långt han kunde nå, för han var utsvulten. Ormen sade till honom: "Är det rätt av mig att äta den här mannen som har räddat mitt liv?"

Tjuren svarade: ”Mer än väl. Se bara på mig! Jag var en av de finaste hästarna. Jag har burit min herre i så många år, och vad har jag vunnit? Nu när jag har det så illa att jag inte längre kan arbeta har de bundit mig vid den här eken, och efter att jag har ätit dessa få löv kommer jag att dö av hunger. Ät då mannen; för den som gör gott blir dåligt belönad, och den som gör ont måste bli väl belönad. Ät honom, för du kommer att göra ett bra dagsverk.”

De råkade senare hitta ett mullbärsträd, helt håligt, ty det var uppätet av ålderdom; och ormen frågade det om det var rätt att äta mannen som hade räddat dess liv. ”Ja”, svarade trädet genast, ”för jag har gett min herre så många löv att han har odlat de finaste silkesmaskarna i världen av dem; nu när jag inte längre kan stå upprätt har han sagt att han ska kasta mig i elden. Ät honom då, för det kommer att gå bra för dig.”

Efteråt mötte de räven. Mannen tog henne åt sidan och bad henne att döma till hans fördel. Räven sade: ”För att bättre kunna avkunna dom måste jag se hur saken har gått till.” De återvände alla till platsen och ordnade saker och ting som de var från början; men så snart mannen såg ormen under stenen ropade han: ”Där du är, där lämnar jag dig.” Och där stannade ormen kvar. Räven önskade sig en påse höns som betalning, och mannen lovade henne dem till nästa morgon. Räven gick dit på morgonen, och när mannen såg henne stoppade han några hundar i påsen och sa åt räven att inte äta hönsen i närheten, av rädsla för att husets värdinna skulle höra det. Så räven öppnade inte påsen förrän hon hade nått en avlägsen dal; då kom hundarna ut och åt henne; och så är det i världen; ty den som gör gott blir illa belönad och den som gör ont blir väl belönad.