Paradiset styrs naturligtvis av kärleksfulla lagar. Alla platser som är bra att leva på styrs av lagar.

För länge, länge sedan fanns det en liten ängel som bröt mot en av paradisets regler. Självklart var hon tvungen att straffas. Straff följer alltid på brutna lagar. Hon förvisades från sitt himmelska hem. Aldrig mer kunde hon sjunga i kören av himmelsk musik. Aldrig mer kunde hon se upp i den store kungens ansikte.

Nu råkade det sig att denna lilla ängel älskade paradisets blommor särskilt. För sista gången vandrade hon genom de himmelska trädgårdarna.

”Åh, mina utsökta, jag kan inte stå ut med att lämna er!” snyftade hon till sina favoritblommor. ”Det krossar mitt hjärta!”

Blommorna lyfte sina ljusa ansikten mot hennes i kärleksfull medkänsla. De andades ut sin ljuvaste doft vid hennes milda beröring. De sträckte ut sina händer för att fånga hennes släpande kläder när hon passerade dem.

”Mina bästa kära! Ni ber mig att ta er med mig!” ropade den lilla ängeln.

Hon fyllde sina armar med paradisets vackra blommor. Ängeln var en mycket liten ängel, och blommorna hon samlade blev verkligen en stor armfull. Hon stod inte ut med att lämna någon av sina favoriter kvar. Långsamt och sorgset lämnade hon de himmelska trädgårdarna. Långsamt och sorgset gick hon utanför den himmelska porten.

När hon hade lämnat paradisets portar långt bakom sig, var de vackra blommorna i hennes grepp allt som återstod av himlen för henne. De fyllde hennes armar så fyllda att hon inte kunde hålla dem alla. Några av dem föll. Ner, ner till jorden flöt de. De landade på det leende blå vattnet i den breda Atlanten.

”Åh, vad ska jag göra! Jag har förlorat mina utsökta!” snyftade den lille ängeln.

Paradisets blommor log upp mot henne från platsen där de hade fallit. Aldrig hade de sett vackrare ut.

”Mina nära och kära är vackra och lyckliga!” ropade hon och log genom tårarna. ”Jag har fortfarande allt jag kan bära! Jag lämnar dem där de är!”

Det finns nio av paradisblommorna som ängeln fällde. De har alltid stannat kvar i den blå Atlanten där hon lämnade dem. Efter många år fann portugisiska sjömän dem och Portugal gjorde anspråk på dem som sina. Hon döpte dem till Azorerna.

Än idag heter dock en av öarna Flores, vilket betyder blommor.