I forntiden levde ett stort antal jätteörnar eller åskfåglar i bergen; men under senare år hade de alla försvunnit utom ett enda par som slog sig ner på bergstoppen med utsikt över Yukon nära Sabotnisky. Toppen av detta berg var rund och örnarna hade grävt ut en stor bassäng på toppen som de använde som bo. Runt kanten fanns en klippkant från vilken de kunde se långt över den breda floden, eller ner på byn vid bergets fot vid vattenbrynet.

Från sin plats på denna klippvägg brukade dessa stora fåglar sväva iväg, likt ett moln på himlen, för att fånga en ren från en förbipasserande hjord och föra den till sina ungar. Eller så brukade de cirkla ut med ett ljud likt åska från sina darrande vingar och kasta sig ner över en fiskare i hans kajak på floden och bära man och båt till toppen av berget. Där skulle mannen ätas upp av de unga åskfåglarna, och kajaken skulle ligga och blekna bland benen och annat avfall som låg utspridda längs boets kant. Varje höst skulle de unga fåglarna flyga iväg till norrlandet, medan de gamla skulle stanna kvar vid berget.

Efter att många fiskare hade ryckts med av fåglarna kom en tid då bara de vågadeste vågade sig ut på floden. En sommardag gav sig en modig ung jägare ut för att titta på sina fiskburar och sa till sin fru: ”Gå inte ut ur huset medan jag är borta, av rädsla för fåglarna.”

Efter att han hade gått märkte hon att vattenbägaren var tom och tog en hink för att gå till floden efter vatten. När hon böjde sig ner för att fylla kärlet fyllde ett dånande ljud likt åska luften, och en av fåglarna for ner och grep tag i henne i sina klor. Byborna såg fågeln dyka ner och de jämrade sig högt i sorg och skräck när de såg henne bäras genom luften till bergstoppen.

Jägaren kom hem och byborna samlades omkring med många klagosånger. ”Åh, ynkliga! ynkliga! din vackra fru rycktes bort av åskfåglarna! Synd! Synd! Vid det här laget är hon sliten i bitar och matad åt de unga demonerna!”

Inte ett ord yttrade mannen. Han gick in i sitt tomma hus, tog ner sin båge och sitt koger med stridspilar och gav sig av mot berget.

”Gå inte! Gå inte!” ropade byborna; ”vad är det till nytta? Hon är död och uppslukad här. Ni kommer bara att lägga ytterligare ett offer till deras.”

Inte ett ord svarade jägaren. Han gick vidare och vidare och de såg honom klättra uppför bergssidan tills han var försvunnen ur sikte. Till slut nådde han kanten av boet och tittade in. De gamla fåglarna var borta, men de vilda ungörnarna hälsade honom med gälla rop och eldiga, glittrande ögon. Jägarens hjärta var fullt av ilska och han spände snabbt sin båge och släppte stridspilarna en efter en tills den sista av de hatiska fåglarna låg död i boet.

Med ett fortfarande brinnande hämndlystet hjärta gömde sig jägaren bredvid en stor sten nära boet och väntade på föräldrarna. De kom. De såg sina ungar ligga döda och blodiga i boet, och deras raseriutbrott ekade från klipporna på andra sidan den stora floden. De steg upp i luften och letade efter den som hade dödat deras ungar. Snabbt såg de den tappre jägaren bredvid den stora stenen, och fågelmamman dök ner på honom, hennes vingar lät som en storm i en granskog. Snabbt fäste jägaren en pil på snöret, och när örnen kom ner skickade han den djupt in i hennes hals. Med ett hest rop vände hon sig om och flög iväg över kullarna långt norrut.

Faderfågeln hade cirklat ovanför honom och kom dånande ner på jägaren, som i rätt ögonblick hukade sig nära marken bakom stenen, och örnens vassa klor träffade bara den hårda klippan. När fågeln reste sig, ivrig att dyka ner igen, sprang jägaren ur sitt skydd och drev in två tunga krigspilar djupt under vingen. Med hesa raserirop och bredande ut sina breda vingar svävade åskfågeln iväg som ett moln på himlen, långt in i norrlandet, och sågs aldrig mer.

Efter att ha tagit blodshämnd gick jägaren ner i boet där han bland revbenen från gamla kanoter och andra ben fann några fragment av sin hustru, vilka han bar till vattenbrynet och gjorde upp en eld, frambar matoffer och dryckesoffer av vatten som skulle behaga hennes ande.