Uma Russem och de tre vänliga alverna

En saga av Cice Rivera
Det var en gång en modig flicka som hette Uma Russem. Hon var på väg för att träffa sin vän Sophia Butterswirp när hon bestämde sig för att ta en genväg genom Landwood Forest.
Det dröjde inte länge innan Uma gick vilse. Hon tittade sig omkring, men allt hon kunde se var träd. Nervöst kände hon i sin väska efter sin favoritleksak, Daisy, men Daisy fanns ingenstans! Uma började få panik. Hon var säker på att hon hade packat Daisy. För att göra saken värre började hon känna sig hungrig.
Oväntat såg hon en vänlig älva klädd i blå magiska skor försvinna in i träden.
"Vad konstigt!" tänkte Uma.
I brist på något bättre att göra bestämde hon sig för att följa den säreget klädda alven. Kanske kunde den visa honom vägen ut ur skogen.
Så småningom nådde Uma en glänta. Hon fann sig omgiven av hus gjorda av olika sorters mat. Det fanns ett hus gjort av broccolibuketter, ett hus gjort av choklad, ett hus gjort av muffins och ett hus gjort av godis.
Uma kände hur det kurrade i magen. Att titta på husen stillade inte hennes hunger.
”Hallå!” ropade hon. ”Är det någon där?”
Ingen svarade.
Uma tittade på taket på det närmaste huset och undrade om det skulle vara oartigt att äta någon annans skorsten. Självklart skulle det vara oartigt att äta ett helt hus, men kanske skulle det anses acceptabelt att knapra på en och annan lampa eller slicka på en och annan armatur i nödens stund.
Ett kacklare bröt genom luften och skrämde Uma. En häxa hoppade upp i utrymmet framför husen. Hon bar en bur. I buren satt Daisy!
”Daisy!” ropade Uma. Hon vände sig mot häxan. ”Det där är min leksak!”
Häxan bara ryckte på axlarna.
”Ge tillbaka Daisy!” ropade Uma.
"Inte på din Nelly!" sa häxan.
"Släpp åtminstone ut Daisy ur buren!"
Innan hon hann svara rusade tre vänliga alver in från en gångstig på andra sidan gläntan. Uma kände igen den i de blå magiska skorna som hon hade sett tidigare. Häxan verkade också känna igen honom.
”Hej Stora Alven”, sa häxan.
”God morgon.” Alven lade märke till Daisy. ”Vem är det här?”
”Det är Daisy”, förklarade häxan.
”Åh! Daisy skulle se jättefin ut i mitt hus. Ge den till mig!” krävde alven.
Häxan skakade på huvudet. ”Daisy stannar hos mig.”
”Öhm… Ursäkta mig…” avbröt Uma. ”Daisy bor med mig! Och inte i en bur!”
Stora Alven ignorerade henne. ”Finns det inget du vill byta med?” frågade han häxan.
Häxan tänkte efter en stund och sa sedan: ”Jag gillar att bli underhållen. Jag släpper honom till vem som helst som kan äta en hel ytterdörr.”
Stora Alven tittade på huset som var gjort av godis och sa: ”Inga problem, jag skulle kunna äta ett helt hus gjort av godis om jag ville.”
”Det är ingenting”, sa nästa älva. ”Jag skulle kunna äta två hus.”
”Du behöver inte skryta”, sa häxan. ”Ät bara upp en ytterdörr så får du Daisy.”
Uma tittade på och kände sig väldigt orolig. Hon ville inte att häxan skulle ge Daisy till Stora Alven. Hon trodde inte att Daisy skulle gilla att bo med en vänlig älva, borta från sitt hus och alla sina andra leksaker.
De andra två alverna tittade på medan Stora Alven satte på sig sin haklapp och drog fram en kniv och gaffel ur fickan.
”Jag ska äta upp hela huset”, sa Stora Alven. ”Bara titta du!”
Stora Alven drog loss ett hörn av ytterdörren till huset som var gjort av choklad. Han svalde det leende och gick tillbaka för att hämta mer.
   Och mer.
      Och mer.
Så småningom började Stora Älven bli större – bara lite större till en början. Men efter några gafflar till choklad växte han till storleken av en stor snöboll – och han var precis lika rund.
”Eh… jag mår inte så bra”, sa Stora Alven.
Plötsligt började han rulla. Han hade blivit så rund att han inte längre kunde hålla balansen!
”Hjälp!” ropade han, medan han rullade nerför en sluttning in i skogen.
Stora Alven åt aldrig upp ytterdörren gjord av choklad och Daisy förblev instängd i häxans bur.
Den genomsnittliga alven klev fram och närmade sig huset som var gjort av muffins.

”Jag ska äta upp hela huset”, sa Medelälvan. ”Bara titta du!”
Vanliga alven drog av ett hörn av ytterdörren, gjort av muffins. Hon svalde det leende och gick tillbaka för att hämta mer.
   Och mer.
      Och mer.
Efter ett tag började Medelälvan se lite illamående ut. Hon blev grönare…
   ...och grönare.
En skogshuggare gick in i gläntan. ”Vad gör den här busken här?” frågade han.
"Jag är inte en buske, jag är en alv!" sa Medelåldern.
”Den pratar!” utbrast skogshuggaren. ”De där talande buskarna är av den värsta sorten. Jag borde ta bort den innan någon blir skadad.”
”Nej! Vänta!” ropade Medelälvan när skogshuggaren lyfte upp henne. Men skogshuggaren ignorerade hennes rop och bar bort alven under armen.
Den genomsnittliga alven åt aldrig upp ytterdörren gjord av muffins och Daisy förblev instängd i häxans bur.
Lilla alven klev fram och närmade sig huset gjort av godis.

”Jag ska äta upp hela huset”, sa Lilla Alven. ”Bara titta du!”
Lilla alven drog loss ett hörn av ytterdörren, gjort av godis. Han svalde det leende och gick tillbaka för att hämta mer.
   Och mer.
      Och mer.
Efter fem eller sex tallrikar började Lilla Alven fippla obehagligt på platsen.
Han slutade äta godis för en stund och tog sedan en gaffel till.
Men innan han hann äta den kom ett mäktigt vrål. Ett bottenrap, högre än en raket som lyfte, drev Lilla Alven upp i skyn.
”Aggghhhhhh!” ropade Lilla Alven. ”Jag är rädd för höjden…”
Lilla alven sågs aldrig mer.

Lilla alven åt aldrig upp ytterdörren gjord av godis och Daisy förblev instängd i häxans bur.
”Det är allt”, sa häxan. ”Jag vinner. Jag får behålla Daisy.”
”Inte så fort”, sa Uma. ”Det finns fortfarande en ytterdörr kvar. Ytterdörren till huset som är gjord av broccolibuketter. Och jag har inte haft en tur än.”
”Jag behöver inte ge dig en chans!” skrattade häxan. ”Mitt spel. Mina regler.”
Skogshuggarens röst hördes genom skogen. ”Jag tycker du borde ge henne en chans. Det är bara rättvist.”
”Bra”, sa häxan. ”Men du såg vad som hände med alverna. Hon kommer inte att leva länge.”
”Jag är strax tillbaka”, sa Uma.
”Vadå?” sa häxan. ”Var är din otålighet? Jag trodde du ville ha Daisy tillbaka.”
Uma ignorerade häxan och samlade ihop en rejäl hög med pinnar. Hon kom tillbaka till gläntan och tände en liten lägereld. Försiktigt bröt hon av en bit av husets dörr, gjord av broccolibuketter, och rostade den över elden. När den hade kokat och svalnat lite, tog hon en tugga. Hon slukade snabbt hela biten.
Uma satte sig ner på en stock i närheten.
”Du misslyckas!” fnissade häxan. ”Du skulle ha ätit upp hela dörren.”
”Jag är inte klar”, förklarade Uma. ”Jag väntar bara på att maten ska gå ihop.”
När Umas mat hade smälts bröt hon av en annan bit av dörren, gjord av broccolibuketter. Än en gång rostade hon maten över elden och väntade på att den svalnade lite. Hon åt den i lugn takt och väntade sedan på att den skulle smältas.
Till slut, efter flera sittningar, var Uma nere vid den sista dörrbiten gjord av broccolibuketter. Försiktigt rostade hon den och lät den svalna lite. Hon avslutade sin sista rätt. Uma hade ätit upp hela ytterdörren på huset gjord av broccolibuketter.
Häxan stampade ilsket med foten. ”Du måste ha lurat mig!” sa hon. ”Jag belönar inte fusk!”
”Jag tror inte det!” sa en röst. Det var skogshuggaren. Han gick tillbaka in i gläntan med sin yxa i handen. ”Den här lilla flickan vann rättvist. Ge mig nu Daisy, annars hugger jag din kvast itu.”
Häxan såg förskräckt ut. Hon tog sin kvast och placerade den bakom sig. Sedan, flåsande, öppnade hon burdörren.
Uma skyndade sig fram och tog tag i Daisy för att kontrollera att hennes favoritleksak var okej. Som tur var klarade sig Daisy oskadd.
Uma tackade skogshuggaren, tog en snabb souvenir och skyndade sig vidare för att möta Sophia. Det började bli mörkt.
När Uma kom fram till Sophias hus omfamnade hennes vän henne.
”Jag var så orolig!” utbrast Sofia. ”Du är väldigt sen.”
När Uma beskrev sin dag märkte hon att Sophia inte trodde henne. Så hon tog fram en servett ur fickan.
"Vad är det där?" frågade Sofia.
Uma öppnade ett dörrhandtag gjort av choklad. ”Pudding!” sa hon.
Sofia höll nästan på att ramla av stolen.

The End