Det var en gång, i ett land inte så långt härifrån, en trollkarl som hette Othar den Gamle. En av de sista kvarvarande trollkarlarna från magins tidsålder; Othar mindes en tid före mobiltelefoner, internet och teknologi, där en stad förlitade sig på sin trollkarl. På den tiden brukade trollkarlar göra upp eldar, skicka brev och läka såren. Nu fanns det den där förbannade elektriciteten, de där förbannade mejlen och, för att inte få mig att börja prata om medicin. Det passade inte Othar.

Sittande i en enslig hydda i den mörka skogen, drickande burk efter burk öl, satte Othar på sin dammiga gamla TV för att se de senaste mänskliga händelserna. Othar bläddrade igenom kanalerna och blev förvånad över att se en magisk show! Herregud, han hade inte sett en sådan på århundraden. Han undrade vem som visade upp sin magi idag; den första tävlande var en trollkarl som hette "Dan" som påstod sig vara från ett land som hette Dudley. Vilket konstigt namn för en trollkarl, tänkte Othar för sig själv. Dan den vadå? Dan den farlige, Dan den dumbommige, Dan ordboken?

Det dröjde inte länge förrän Othar insåg att Dan bara ägnade sig åt knep, inte magi. Skandalöst, tänkte han. Jag borde genast meddela Magiministeriet! En av våra egna trollkarlar som utförde knep mot tusentals människor. Han grep sin trollstav och kallade på sig magiministern, Ebus Upprätthållaren. ”Ebus!” vrålade Othar, ni kommer inte att tro vilken vidrig skurk jag har stött på i människornas land. Snart hade Othar förklarat vad han hade sett och blev störd av Ebus lugn. ”Nå, Ebus? Vi har utvisat trollkarlar för mindre än så här, eller hur? Jag säger att vi korsfäster den här Dan av Dudley!”

Ebus började, ”tiderna har förändrats, gamle vän”. ”Människorna är inte längre medvetna om de svunna tiderna. Sådana föreställningar är som teater…”. Othar, oimponerad, bestämde sig för att han inte skulle acceptera en så dålig ursäkt. Väl hemma ringde han telefonnumret till magishowen och skrev in sig som ”Othar, demondödare, häxförbannare, Englands försvarare och grundande trollkarl av Hesekielstammen!”

Snart var det dags och Othar gick fram till scenen. Domarna, överraskade av hans kläder och otroligt långa, gråa hår, presenterade honom försiktigt. ”Vilket trick ska ni utföra för oss ikväll, öhm, herr Ofair?” ”Nåväl, domare, ikväll ska jag visa er lite riktig magi!” svarade han.
"Okej, öh, fantastiskt! Lycka till. Du kan börja."

Othar började med en av sina favoriter, han viftade med sin trollstav och lät flera duvor flyga upp ur hatten. Det tricket tycktes alltid glädja bönderna i grevskapen som förr i tiden ivrigt grep tag i duvorna och njöt av en rejäl middag den kvällen.

Domarna förblev stilla som statyer, kanske en aning besvikna tills en av dem plötsligt instämde i: ”Vi har alla sett det tricket förut, nu får vi vår nästa tävlande.”

En liten man dök upp, och medan Othar tittade på utförde han en sågning på mitten. Från baksidan av scenen kunde Othar se att det var fejk och blev oerhört äcklad.

Othar kastade en besvärjelse och antog identiteten på nästa tävlande.

Den här gången, fast besluten att vinna, använde Othar sin trollstav för att sväva framför domarnas ögon. Han läste deras tankar och visste att de fortfarande inte var övertygade. "Rep, vajrar, ooriginellt", tänkte en domare. Sedan trollade han fram en stor fågel gjord av eld, längst bak på scenen, som flög runt i salen. Mer imponerade vinkade domarna honom att sitta där, eftersom kvällens sista tävlande skulle få sin chans.

En liten pojke, högst tolv år gammal, släpade sig nervöst upp på scenen. Othar kunde se sin lilla mamma bredvid, som önskade honom lycka till. När Othar rannsakade deras tankar kunde han se i pojkens huvud att han inte hade någon pappa alls. När han vände sig till moderns huvud kunde han också se att hon var ovillig att betala stora skulder och hade spenderat sin sista slant på att köpa en biljett till sin son för att delta i tävlingen. Han kunde också se att hon ofta var utan mat för att hennes egen lille pojke skulle äta sin portion, men det var fortfarande inte tillräckligt. Den stackars pojken var uppenbart undernärd, eftersom Othar kunde se hans tunna lilla kropp under den trasiga kläder han bar.

Den lille pojken utförde ett rudimentärt trick med en "bottenlös" hatt. Othar såg att pojken hade placerat noggrant blandade föremål inuti hatten, av vilka några var tömda på luft, och när pojken drog ut dem ur hatten blåste han i hemlighet luft inuti dem med en pump under sin vänstra fot. Detta skulle ge illusionen att hatten verkligen var bottenlös eftersom stora, uppblåsta föremål skulle komma ut ur den utan till synes plats för dem från första början.

Othar bestämde sig för att hjälpa pojken. Han använde sin trollstav för att göra hatten helt bottenlös, och fyllde den istället med en mängd föremål gjorda av guld, platina och silver. När pojken drog fram föremål, verkade det till sin egen förvåning och domarnas egen förvåning finnas ett oändligt antal fantastiska föremål inuti hatten. Det var snart bestämt att pojken var kvällens vinnare. Och med hjälp av föremålen som Othar hade placerat skulle modern och sonen nu leva lyckliga i alla sina dagar.